Sida:Tolf norska Folksagor och äfventyr.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
21
KÄRINGEN EMOT STRÖMMEN.

lefvande. Men pojken önskade bara, att hela krigsmakten skulle sitta till upp under armarna i det stora gungflyet uppåt fjellet till, så hade de göra nog med att kafva sig upp igen, de som icke stannade qvar. Så tog han vid der han slutade emot kungen och husfolket hans, och sedan han mätit dem skäppan full med alla de glåpord han visste och ville, så önskade han, att de måtte sitta alla sina lifsdagar i tornet der de hade satt honom. Då de väl voro sittande der, tog han land och rike efter kungen; så blef hunden förvandlad till prins och katten till prinsessa igen; henne tog han och gifte sig med, och så höllo de bröllop och firade det både länge och väl.




Käringen emot strömmen.

Det var en gång en man som hade en käring, och hon var så arg och tvär, att det icke var godt att vara i lag med henne; mannen han visste sig nu ingen lefvande råd med henne; allt hvad han ville, ville hon tvärtom. Så var det en söndag om sommaren, då mannen och hustrun gingo ut för att se efter hur grödan såg ut.

Då de kommo till en åker på andra sidan om floden, sade mannen:

“Ja, nu är den mogen; i morgon få vi till och skära,“ tyckte han.

“Ja, i morgon kunna vi börja på och klippa den,’’ sade käringen.

“Hvad för något? ska vi klippa? ska vi inte få lof till att skära nu heller?“ sade mannen.