Sida:Tolf norska Folksagor och äfventyr.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
22
KÄRINGEN EMOT STRÖMMEN.

Nej, klippa den skulle de, påstod käringen.

“Det är aldrig värre än att litet veta,“ sade mannen, “men nu måste du ha blifvit af med den smula vett du förut hade också. Har du sett att någon klippt åkern, du?“ sade han.

“Litet vet jag och litet vill jag veta,“ sade käringen, “men det vet jag då visst att åkern skall klippas och inte skäras,“ sade hon. Det var inte tu tal om det, klippas skulle den.

Så gingo de vidare och tittade och grälade, tills de kommo på bron öfver floden tätt invid en djup göl.

“Det är ett gammalt ord,“ sade mannen, “att god redskap gör godt arbete; men det tycker jag skall bli en hygglig skörd som klippes med fårsax,“ sade han. “Få vi platt inte lof att skära åkern nu du?“ sade han.

“Nej, klippa, klippa, klippa!“ skrek käringen, hoppade upp och klippte med fingrarne efter näsan på mannen. I ilskan tog hon sig icke bättre före än att hon snafvade öfver en bjelk-ända på bron och plumsade ned i floden.

“Gammal vana är vrång att vända,“ tänkte mannen, “men det skulle vara eget om icke jag skulle få rätt en gång, jag också.“

Han böjde sig ut öfver vattnet och fick tag i hårtoppen på henne, så att hon fick hufvudet öfver vattnet.

“Ska vi få skära åkern?“ sade han.

“Klippa, klippa, klippa!“ skrek käringen.

“Ja, jag skall lära dig klippa, jag,“ tänkte mannen och doppade ned henne under vattnet; men det halp icke; de skulle klippa, sade hon, då mannen drog upp henne igen.

“Jag kan inte tro annat än att käringen är galen,“ sade mannen vid sig sjelf, “mången är galen och vet det