Sida:Tolf norska Folksagor och äfventyr.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
23
KÄRINGEN EMOT STRÖMMEN.

icke, mången har vett och når det icke; men jag får nu fresta en gång till likväl,“ sade han.

Men han hade knappt fått henne under vattnet igen, förrän hon räckte upp armen, och till att klippa med fingrarna som med en sax. Då blef mannen vred och doppade henne både länge och väl; men rätt som det var sjönk handen ned under vattnet, och käringen blef så tung med ens, att han måste släppa tag.

“Vill du draga mig ned i gölen till dig nu också, så kan du ligga der, din markatta,“ sade mannen.

Och så blef käringen qvar i sjön.

Men då det led om litet, tyckte han det var illa att hon skulle ligga der och icke komma i kristen jord, och så gick han ned längs med ån och letade och spanade efter henne; men hur han letade och hur han spanade, så fann han henne icke. Han fick med sig gårdsfolket och annat folk från grannskapet, och de gåfvo sig till att söka och dragga nedefter hela ån hvar enda en; men hur de dock letade, så funno de ingen käring.

“Nej,“ sade mannen, “det här lönar inte mödan. Se, den käringen hade sitt hufvud för sig, hon,“ sade han; “medan hon lefde, satte hon sig alltid rakt på tvären, och hon kan väl inte vara annorlunda nu heller,“ sade han; “vi få till att leta uppåt ån och fresta på ofvanför forssen; kanske hon har flutit uppåt.“

Nå ja, de gingo uppåt floden och letade och spanade ofvanför forssen; der låg käringen, det egde nog sin riktighet. Och det var käringen emot strömmen det.