“Jag är inte far i huset; men tala vid far min, han som sitter på bänken,“ sade mannen som satt vid bordet och hackade tänder och skalf.
Så gick främlingen till den som satt på bänken, och den höll på och skulle få sig en pipa tobak; men han var så hopkrumpen och skakade så på händerna, att han nästan icke kunde hålla pipan.
“God qväll, far!“ sade den resande på nytt; “kan jag få låna hus här i natt?“
“Jag är inte far i huset,“ sade den gamle hopkrumpne gubben; “men tala vid far min som ligger i sängen.“
Mannen gick till sängen, och der låg en gammal, gammal man, som det icke var något annat lefvande att se på än. ett par stora ögon.
“God qväll, far; kan jag få låna hus i natt?“ sade den resande.
“Jag är inte far i huset; men. tala vid far min, som ligger i vaggan,“ sade gubben med de stora ögonen.
Ja, främlingen gick till vaggan; der låg en utlefvad gubbe, så hopkrumpen att han icke var större än ett spenabarn, och det kunde icke märkas att der fans lif i honom på annat än att det lät i halsen på honom emellanåt.
“God qväll, far; kan jag få låna hus i natt?“ sade mannen.
Det dröjde länge innan han fick svar, och ändå längre innan gubben blef färdig dermed; han sade han som de andra, att han var icke far i huset, “men tala vid far min som hänger i hornet på väggen,“ sade han.
Mannen tittade uppåt väggen, och till sist fick han öga på hornet också; men då han såg efter honom som hängde uti det, var denne icke annorledes att se än som en som hade liknelse af ett menniskoansigte. Då blef han så häpen, att han skrek till helt högt: