Sida:Tollstorp 1834.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

112

ej varit större, men våra förfäder lefde mera sammanträngdt än nu. Allt är förstört, man letar efter ruinerna, och sjelfva den catholska andan blixtrar endast då och då svagt fram hos någon ortodox, som suckar efter det förlorade väldet. Långsamt, men med blodiga steg gjorde den påfliga hierarchien sina framsteg i Sverige, och rasade under sitt stigande som ett blod- och penningetörstigt vilddjur, men hunnen till sin högsta makt, det är ju märkbart, föll den för en enda mans politik, som, begagnande fläkten af den nya uppflammande bättre tidsandan, störtade med slug beräkning på några få år, nästan utan blodsutgjutelse, hvad de fallne småningom under seclers lopp vunnit med eld och svärd.


Landshöfdinge Embetet. Sedan Fylkeskonungarnes välde blef störtadt, och Svea och Götha riken kommo under en konung, hvars makt småningom stadgade sig, erhöllo Provincerna Höfvidsmän, som tillsattes af konungarna, och directe stodo under deras befäl. De kallades en tid Foghati, som synes af K. Albrechts stadga af 1375, om Hus- Tings- och Kyrkofred, der det heter i 19 §; Oc scal hvar en foghati oc Ämbitsman i sine Foghati thenne fred sjelfver lofva. Egentligen var Foghat en civil syssla, och svarade ungefär mot Advocat eller Landsfiscal dock med verkställande makt. — Också kallades Länets Styresmän, sedan deras befattning blifvit mera bestämd, Konungens Befallningsmän, Ståthållare, Höfvidsmän. Den första vi känne, var Eric Carlsson Örnfot till Broby från 1373 till 1380. Ehuru de ofta innehade både Norrköping och Stegeborgs slott var deras egentliga boställe Kungsgården Stång, som legat östan om Stång vid den nu så kallade