Sida:Tollstorp 1834.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
131

Ladugårds backe, hvilken då hetat Stång eller Stångsgård, der konungens fogdar eller Befallningsmän bott, med myndighet öfver Stad och Land å konungens vägnar. — Någon tid efter det enligt Westerås Recess 1527, Biskoparnes Slott blifvit indragne, flyttades Länets Höfvidsman till staden, Stångsgård blef ödelagd och dess ägor staden anslagne.

Flera århundrade drog det likväl ut, innan Länets Höfdingar kunde hålla sådan ordning som i sednare århundradet. Vi vilja blott anföra ett exempel; — Lagmannen Knut Jonsson i Östergöthland, Gustaf Tunnason, Knut Folkeson och Ingeborg Svantapolks dotter ingingo förbund 1345, att med tillhjelp af sina vänner och slägtingar försvara sin Patronrätt, till Jungfru Mariæ Capell i Linköping. De kungjorde detta som en ordentlig krigsförklaring för dem som ville sätta sig deremot. Öfver hundrade år derefter, 1468, utgaf Christian I ett Kungabref, att den som ville angripa annan till lif eller egendom borde natt och år förut tillställa honom en skriftlig utmaning, annars vore det ej ärlig gerning. Häraf se vi hur långsamt det gick innan lagen och Embetsmannamakten kunde hämma magnaternas urgamla våldsrätt. Först sedan Gustaf I förenat Rikets provincer under en kraftig styrelse erhöll Östergöthland ordentliga Landshöfdingar. Väl utfärdade han d. 30 Maj 1555 några artiklar, hvarefter Fougtar eller Befallningsmän sig rätta skulle, men för öfrigt hade de icke annat att följa än häfd, de strödda lagflockar som då funnos, och de föreskrifter de tid efter annan erhöllo. Gränsor för deras makt som lagens vårdare och verkställare voro ej så noga bestämde. Derföre handlade de

8