och ett hederligt underhåll hade visserligen icke blifvit honom förnekadt. Mången före honom af samma värdighet hade öfvergått till det privata lifvet. Då skulle hans namn varit förvaradt ibland dem som efterkommande sekler skänka sin vördnad och beundran. Men, huru gick det nu! han bjöd Konungen till sig på Munkeboda och anhöll om tillstånd att visitera Gottland, hvilket af den omisstänksamme Konungen beviljades; då bemäktigade han sig hemligen de förnämsta dyrbarheterna i Domkyrkan och klostren och rymde dermed skamligen riket, hvarken dertill drifven af fara eller nöd, och styrde sin kosa till Danzig. Han hade den svagheten att vid Michaeli 1533 skrifva till sina anhängare ett förmaningsbref att blifva fasta i den lefvande tron, och fäkta för dess återställande, lofvandes att snart återkomma. En så djupt tänkande man borde väl af sakernas gång hafva insett fåfängan af ett sådant försök. Han lefde någon tid i Oliva kloster, ej långt från Danzig, men begaf sig sedermera till Polen, der han stilla afled uti Lenda kloster 1538, Tisdagen näst efter Olofsmessa.
I det vi beskrifvit hans belägenhet till samhället, som Embetsman betraktad, tro vi, några afvikelser undantagna, som härrörde af de andliges alltmer stigande välde, hafva gifvit en målning af alla hans företrädare, äfvensom en tafla af tidehvarfvet. Som Riksråd satt han alltid näst Erkebiskopen, tog högra handen af de öfrige Råderna, kallades af dem Edor Nåd, Edor Herrlighet, och de ledde honom vid högtidliga tillfällen på sin högra sida. Utom de betydliga egendomar han ärft och förvärfvat lydde under Biskopsstolen ett så stort antal hemman, och lägenheter af alla slag, så inom
