han likväl omtänkt att gifva detta Stift ett Öfverhufud, hvartill en särskild händelse gaf honom anledning. I Skeninge lefde en Dominicaner-Munk, Dansk till födsel, som kallade sig Claus, och var i mångfaldiga studier en bevandrad man. Hörande mycket omtalas Luthers lärosatser retades han af sin påfliga ifver att begifva sig till Wittenberg, för att genom disputerande tillstoppa munnen på denne, som han tyckte, oförskämde och villolärande mannen, men, betagen af hans kraft och anda att framställa den himmelska sanningen uti ett renare och klarare ljus, bortkastade han få dagar efter sin ditkomst munkekappan och blef bland hans ifrigaste anhängare. Återkommen från Tyskland betraktade man hans omvändelse som ett underverk, härledande sig af Gruds omedelbara ingifvelse, och som ett bevis af den nya lärans sannfärdighet. Han gifte sig snart med en kloster-jungfru i Skeninge. Med förskräckelse och häpnad sågo de ännu påfviskt sinnade ett sådant företag. Snart kom ryktet till Konungen om denna nya proselyt, och med sin vanliga skarpsinnighet insåg han hvad han kunde uträtta med en sådan man. Han utfärdade d. 3 Febr. 1550 fullmakt för denne Claus, att undervisa församlingarna i Småland och Linköpings Stift, der han småningom öfvertog högsta vården, utan att egentligen dertill vara utnämnd. Gustaf hade emedlertid på Biskoparne kanske något hårdt klippt vingarne, ty denne Nicolaus eller Claus ansåg som en serdeles förmon att blifva Kyrkoherde i Söderköping (1556) i hvilken förvaltning han dog 1567. Danskarne hade nyligen brännt och sköflat denna olyckliga Stad: allt manfolk hade flytt, qvinfolk måste utan sång eller klockor bära sin lärare till sitt hvilorum. Han begrafdes der uti Stadskyrkans Högchor.
