28
fruktansvärdare återkomma. En del åter gladde sig åt hans bortresa, ty den nya läran hade blifvit af med en orolig motståndare. Presterna, som voro mycket påfligt sinnade, blefvo alldeles förskräckte. Hvem skulle nu blifva deras stöd, sedan denne modige mannen öfvergifvit dem? De blickade med häpnad i framtiden. All förbindelse med Påfven var upphäfd, ty hvem var nog ansedd att vända sig till honom? Gustaf satt ju som en bister väktare på thronen och straffade den djerfve, som vågade det ringaste ingrepp uti hans reformationsverk. Det ena hotande påbudet utkom efter det andra, och redan var han mäktig genom de egendomar han beröfvat kyrkan. Äfven på Gustaf verkade Braskens flykt. Å ena sidan var han nöjd att vara af med denne envise och mäktige mannen, å den andra kunde han hos utlänningen gifva honom mycket nog att skaffa. Han skref till Brasken, föreläggande honom tid att återkomma, så vida kan ej ville vara sitt Stift alldeles förlustig. Konungen dröjde länge innan han manade presterskapet att välja ny Biskop; villrådige och fruktande voro äfven de väljande, ty mången enfaldig trodde ännu på Braskens löfte att återkomma. Slutligen valdes Johannes Haquinus, en from och stilla man, troligen på Konungens tillsägelse, men han förestod tjensten endast kort tid. Han återgick till den påfliga läran, och lefde i stillhet till 1535. Länge derefter stod Biskopsstolen ledig; Gustaf var ej angelägen att tillsätta den: han hade nog bekymmer af de Biskopar han hade.
Sedan Lutherska läran någorlunda stadgat sig och presterna, som nu icke hade några stora egendomar till understöd, voro mindre att frukta, var
