Kronans jord, skulle pliktas 80 mark; de tredskande infördes på Kalmar Slott. Några tyckte att straffet gick för vida och ville hämnas. För dem trädde i spetsen en Bonde, Jon Andersson, som samlade en svärm röfvare, ihjälslog folk ock plundrade Sätesgårdar. När adeln och Konungens fogdar slogo efter honom drog han sig till Blekinge; då han icke tyckte sig hafva nog framgång begaf han sig till Lübeck, att söka hjelp, der dock ingen annan än Grefven af Hoja och Berendt von Mehlen gåfvo honom obetydligt biträde, bestående uti 8 Ryttare, 7 hornbågar och en klädning. Straxt efter sin återkomst förlorade han dem, men vann deremot i Dacken en anhängare, som utförde hvad han eftersträfvade. Att Dacken var begåfvad med stora egenskaper, och liksom skapt till anförare för en ströf-korps, som nu likväl ej var annat än en röfvarhop, är en sanning, men så berodde ock hans hastiga framgång deraf, att sinnena voro upprörda af förra upproret, att folket, som en tid bortåt lefvat i ett vildt tillstånd, ej voro vane vid lagens tvång, och att munkarne med ursinnighet uppretade dem. Om Dacken varit en förståndig man, som mera fogligt upppfört sig mot sina egna, mindre grymt behandlat adeln och de fiender som föllo i hans händer, skulle han med sin personliga tapperhet, sin ovanliga ihärdighet, och sin trollmakt öfver allmogen, troligen gifvit Sveriges öde en annan rigtning. Vi hafva vidrört denna händelse, emedan den gaf anledning till Riksdagen i Linköping i Juli 1542. Sjelf kom Konungen till Söderköping, der han serskildt sammankallade adeln och tillsporde den om han kunde lita på dem, ty allmogen var ännu sedan Braskens tid intagen af påfviska satser, Jungfru Mariæ mjölk, och S:t
Sida:Tollstorp 1834.djvu/46
Utseende