en enfaldig allmoge. Genom Danskarnes hemliga och de missnöjdes offentliga understöd kunde kriget länge nog fortfara, ja äfven gripa mer omkring sig. Man beviljade dock ett stillestånd från d. 1 November på ett år, då emellertid all ting af gode och förståndige män skulle biläggas. Konungen, som med skäl ansåg under sin värdighet att dagtinga med en upprorisk undersåte, stadfästade denna afhandling, såsom uppgjord emellan adeln och dess fogdar, hvarvid Dackes namn dock ej nämndes. Detta skedde på Stegeborg d. 14 Octob. 1542. Dacken bröt dock snart förlikningen, lefvererade flera blodiga drabbningar, tills han om hösten 1543 blef skjuten af Ragvald Pederson, Fargalt, på Rödeby skog i Blekingen, emellan gårdarne Ledje och Långmala.
Dessa inbördes oroligheter hade dessutom högst vigtiga följder och gaf anledning till en annan Riksdag i Linköping 1544. Ännu hade Sverige ingen ständig krigshär, troppar värfvades när nöden fordrade, allmogen uppbådades efter gammal sed, när kriget var slutadt gick hvar och en hem till sitt. Konungen lärde af erfarenheten inse hur farlig en sådan krigsinrättning var, der en ansedd man, som vann folkets ynnest, kunde uppbåda krigsfolk, likaså väl som Konungen sjelf. Den manande budkaflen kallade så väl till fredliga som krigiska öfverläggningar. Den var allmogens högsta symbol. På Riksdagen i Westerås, d. 9 Febr. 1544, beslutades att adeln och de öfriga stånden skulle låta Konungen veta huru mycket folk till häst och fot hvar och en kunde ställa. För att lemna detta bestämmande svar höll Konungen en
