50
Stridande mot detta vackra förhållande i personligt afseende var deras framgena förhållande såsom Statsmän. Fred slutades. Konungen skulle styra riket efter lag, all oförrätt vara glömd. Uti en ömmande omständighet var likväl Carl tadelvärdt hård. Oaktadt Konungens ifriga bemödande och flera höga herrars bemedling var han obeveklig. Konungen tvingades till det sorgliga steget att utlemna de fem Riks-Råderna Erik Sparre, Gustaf och Sten Baner, Thure Bjelke och Göran Posse, dock under helig försäkran att deras sak skulle på allmän Riksdag af oväldige domare lagligen ransakas och dömas. I några dagar höllos de under säker bevakning i bondbyar kring Linköping, der deras fruar fingo göra dem sällskap. Deras barn voro merendels hos Prinsessan Anna intill dess hon reste. Sedan fördes Råden på bondvagnar och klöfsadlar till Kongsbro och derifrån till Segersjö i Nerike, der Gustaf Baners fru d. 17 Nov. förlöstes med en son Carl, men två dagar därefter affördes han med de öfrige till Nyköping. När fruarna någon gång fingo hälsa på sin man tilläts dem ej att qvarstanna öfver natten. Däremot uppförde sig Sigismund på ett alldeles oförmodadt sätt. I stället att enligt lofven begifva sig till Stockholm direkte, reste han från Calmar till Pohlen och återsåg aldrig riket mer. Carl blef utvald till Konung 1604.
Sedan vi framställt denna vigtiga händelse, som föreföll uti och omkring Linköping, gå vi att teckna det blodiga sorgespel, som deraf var en olycklig följd. Hertigen kunde icke dämpa sitt hämdbegär mot dem, som öfvergått till Konungen.
