främmande höfdingar. Bittre, stränge, till och med hatfulle, då det handlade om välde och rättigheter, men ömsinte som anförvandter, då den ena var i i personlig fara; ädelmodige, då den ena hade den andra i sitt våld. Högsinte, då det gällde den enas förtroende till den andras dygd. Som täflare om Riksstyrelsen ville de båda råda, men icke som nidingar förgöra hvarandra. Statsförhållanden skiljde dem åt, ej så mycket den persoidiga oviljan, som fast mer fruktan för hvarandras gunstlingar.
Då Hertigen nalkades Konungen nedsteg han från sin häst, för att betyga honom sin vördnad, men denne nödgade honom att åter sitta upp. De redo afsides och samtalade förtroligt en stund; sedan togo de vägen till slottet. Man kan lätt föreställa sig hvilken jubel: Trummornas buller, trumpeternas ljud, vapnens klang, kanonernas dunder och folkets vivarop firade den sköna försoningsstunden. Den blodiga striden var slutad, och ett glädjefullt lugn återskänkt till fäderneslandet. Allt strömmade till slottet, der Konungen ståtligen gästade sin Farbror, och Johans syster, Prinsessan Anna, bemötte honom med all upptänklig artighet. Man talade vänligt om sakerna, och i synnerhet om Konungens beqväma resa till Stockholm. Efter måltiden skiljdes de höga anförvandterna åt. När Hertigen red bort utkastade han penningar bland folket. En Ungersk Prest höll på gatan för honom ett kort tal på latin, deruti han upphöjde hans hjeltemod, och berömde hans foglighet, som ej velat missbruka segern. Minnet af detta slag förvaras i en gammal folkvisa:
Gud Fader, Son och then Helge and
välsigne eder alle både qvinnor och man &c.
