56
honom visste, men de nekade. I stället att deraf stillas blef han än mer förtörnad, han steg upp och bedyrade med ed att denne man, som alltid visste smycka sin sak, vore af alla den brottsligaste, och uppmanade hans domare att på honom skaffa sig rätt. Hogenschild försvarade sig med värma utan att förlora sin fattning, och blef utburen. Domarne suto nedslagna, och den som innerligt kände det mindre passande af detta uppförande, och det obilliga deri, kastade, när han obemärkt kunde det, missnöjda blickar på Hertigen. Det gällde deras ed och samvete, det var ej godt att fälla dom, då man tvärt deremot blef uppmanad till stränghet och skyldighet. Icke mindre uppfarande var Hertigen mot de öfrige anklagade Riks-Råderna; inför hela församlingen kallade han dem näppeligen annat än skälmar och förrädare. De talade med mod och styrka till sitt försvar, och förklarade att de icke handlat mot sin pligt, icke stämplat mot sitt fädernesland, ty det de gjort, det hade de gjort för sin lagliga Konung; att deras enskildta och förtroliga brefvexling med deras fruar och slägtingar kunde enligt Svensk lag ej mot dem som bevis gälla; att sådant kunde dem förlåtas för omständigheternas skuld, hvarom de nu bönföllo; något ondt uppsåt mot Hertigen hade de aldrig haft, och det kunde ej bevisas, dessutom stodo de nu inför en domstol som vore jäfvig, ty många af domrarne voro tilläfventyrs lika brottslige som de; att lejdebrefvet innehöll det de skulle dömas af oväldiga domare, att så väl å Konungens som Hertigens vägnar skulle främmande Ministrar tillkallas, för att afgöra tvisten så väl med Konungen som de inbyggare, hvilka deltagit i denna fejd. Långt ifrån att häraf blidkas afgaf Hertigen ett svar, deruti
