han bestridde lejdebrefven, hälst i en så vidsträckt bemärkelse; han påstod att brefven till deras hustrur voro skrifne, väl ej att uppvisas, men att utspridas, ty man förtror ej, skref han, åt qvinnan det man vill hafva doldt, att de voro med vapnen i handen lemnade honom, innan fördraget skedde i Linköping. I Rikssalen blef en allmän tystnad; hvar och en fann att Hertigens förklaring var om ej osanfärdig, dock förvrängd, ty han hade ej allenast undertecknat lejdebrefven, utan dessutom försäkrat att ingen orätt skulle ske dem. Hvar och en kände inom sig att det voro de som troget åtföljt sin Konungs fana, men att det var Hertigen som burit vapen mot sin öfverherre, och att, om saken skulle från den sidan skärskådas, vore snarare han den brottslige, fast lyckan nu gynnat honom. Som sakerna nu stodo syntes han nog begärlig efter Kronan. Sådant kunde blott tänkas, icke uttalas, ty det hade kunnat kosta hufvudet. Länge stod Hertigen och afbidade det någon skulle tala, men en djup tystnad herrskade i Rikssalen. Då de märkte huru blodet begynte att svälla upp hos honom blefvo de häpne något hvar; ingen vågade motsäga, men den aflagda eden låg tungt på allas samvetet. Ändtligen hördes en röst ehuru lågt yttra sig: Villa de ej svara kunna de tiga: vi veta ändock hvad vi böra göra. Som ett echo långsamt fördubblar sig i bergen, upprepades högre och högre dessa orden, tilldess de mera allmänt ljudade som ett enhälligt bifall. Likväl syntes saken icke afgjord, ty Grefvarne sutto tysta, icke ett ljud hördes från deras bänk. Detta förtröt Hertigen högeligen; han tackade de öfrige för deras goda vilja, men vände sig med skarpa blickar till Grefvarne, frågande med sträng, alfvarsam röst; hvarföre de så tego?
