sträfva orden sväfvade ännu för hans upprörda och förskräckta sinne. Då var de olyckliges sak förlorad; dödsdomen blef i allt bekräftad. Alla voro på det högsta rörda. Presterna ångrade att hafva kastat första stenen; det blinda religionsnitet mildrade sitt hårda kraf, och gaf vika för den ädlare känslan af menniskorätt. De förklarade att man förhastat sig, att så sträng hade deras mening icke varit. Förgäfves användes Holsteinska Ministerns bemedling, och fåfängt var den veklige och ångerfulle Leyonhufvuds bemödande att mildra den obevekliga Riksföreståndaren, som redan hade domen i sina händer. De olyckliga Grefvarna knäföllo för den hårde mannen, men hans hjerta var ett stål, hvars bättre anda hade flytt; han stod för dem som en bildstod och låddes icke en gång märka dem. Smärtande är olyckan, men mera krossande föraktet. Ännu egde man en svag förhoppning. Gustaf I., hvilken som en helig vålnad sjunker med hvarje tidens knäppslag tillbaka i den gråa forntiden, står likväl alltid vördnadsvärd framför oss, men då lefde han hos dem som sett och känt honom, eller beskrifvas af dem som haft denna lycka, uti en ännu lifligare hogkomst, som en huld Konung och nära anförvandt. Gustaf Baners och Thure Bjelkes fruar, Margaretha och Christina Sture, voro Hertigens egna köttsliga syskonbarn, och Erik Sparres fru, Ebba Brahe, var dotter af Drottning Catharinas syster och af ett Gustafs systerbarn. Man räknade på dessa höga anförvandter, men förgäfves. Deras knäfall, böner, tårar, förmådde ej röra hans förhärdade sinne, nej, icke en gång det bevekande skådespelet af en och tjugu omgifvande barn, hvaraf somliga ännu i späda är lågo för hans fötter som bedjande englar. Den hårdaste man skulle kanske hafva
