Redan i gryningen af den olyckliga dagen, d. 20 Mars, gick ett rykte från mun till mun om de förunderliga syner, som visat sig den förledna natten. Man hade nemligen sett på månans bleka cirkelskifva ett blodrödt kors och två fiendtliga krigshärar på himlahvalfvet, som dragit mot hvarandra i härnad, utförande ordentliga slagtningar. Antingen dessa tecken skulle betyda himmelens bifall eller vrede, kunde berättelserna derom dock ej annat än injaga häpnad och förskräckelse hos ett folk, hvars fantasi var intaget af den fordna tidens vantro. Redan tidigt på morgonen var stor rörelse på slottet; Hertigen rustade sig till afresa. Antingen han fruktade att låta beveka sig, eller han, icke så blodgirig som Christian, ej ville öfvervara det blodiga uppträdet, hade han beslutat att aflägsna sig. Han lät genom sin Sekreterare Mikel Dufva förkunna de dömde Herrar att bereda sig till döden, och befallte Marskalken von Mosenback, Anders Lenardson, Otto Mörner och Anders Nilsson att straxt låta verkställa domen. Då han redan satt sig i slädan vågade Leyonhufvud ännu ett knäfall för att bedja om Gustaf Baners lif, men blef med förebråelse tillbakavisad.
Vakter uppställdes på alla håll; soldat-afdelningar marcherade fram och åter genom gatorna för att hålla ordning. Adjutanter flögo med order från det ena stället till det andra. Patruller till häst redo omkring öfverallt. Ändtligen uppmarcherade med flygande Fenikor och under dofva trumslag de truppar som skulle hålla vakt vid executionen. Omkring den runda stensatta planen på jerntorget, der några rödaktiga stenar ännu i dag ligga inmängde bland grå graniter och af allmänheten anses vara blod efter de olycklige Grefvarne,
