64
kringstående i ringen och uppmanade alla att hysa godhet för hans olyckliga familj, att framför allt icke tänka förklenligt om honom, ty äran, sade han, går framför allt, fast kroppen på detta sätt uppoffras. Derefter afklädde han sig och föll på knä. Mästermannen bad honom vända sig mot solen, hvilket han genast gjorde och band sjelf klädet för ögonen. Biskopen i Strengnäs lutade sig ned till honom och hviskade: Käre Herre bekänn att Ni är skyldig till döden. Hvartill Baner öfverljudt svarade: Nej, nej, i Jesu Namn! och samma mod som i lifvet visade han i sista dödsstunden. Han blef liksom de öfrige med svärd afrättad, och det sägs att han rest sig på ena benet, sedan hufvudet redan varit skiljt från kroppen, liksom han vid inträdet i andra lifvet ville ropa tillbaka, och ännu en gång betyga sin oskuld. I samma kläde, hvarpå han stod, blef han lyftad på en svartklädd bår af några af adeln och flera Finska krigsmän, och under många tårars utgjutande bortburen.
Härnäst följde Riks-Canzlern Eric Sparre. Han var till växten lång och af vackert utseende. Äfven var han mycket aktad för sitt sunda förstånd och sina stora kunskaper. Han beledsagades af Biskopen Olaus Stephani Bellinus från Westerås. Under Gustaf Baners afrättande hade han vändt sig från detta rysliga skådespel och talade under detsamma med Jöran Claesson Stjernsköld och Christiern Claesson Horn, men Sten Baner och Thure Bjelke sågo noga på dem som ledo döden, och ropade då hvarje hufvud föll; Gud vare din själ nådig. Sparren uppläste efter ett kort och kraftfullt tal en vederläggning mot sin domstol, den han visade vara olaglig och vrångvis,
