vädjandes till den Aldrahögste. Efter läsningen sönderslet han skriften och gaf den till sitt folk att i ännu mindre bitar sönderrifvas, men conceptet dertill fanns bland Gustaf Baners papper. Den var med sådan styrka skrifven, att Hertigen fann för godt att söka vederlägga den, men hvad öfvertygelse det väckt lemna vi derhän. Med mycket lugn, och en andakt full af värdighet och upprigtighet tog han afsked af de kringstående och tröstade dem med den försäkran att han dog lugnt i medvetande af sin oskuld, och i glad förhoppning om en bättre verld. Han nedföll derefter på ett karmosin-rödt kläde och band sjelf för ögonen, men upplyftade händerna nog högt, att skarprättaren bad honom sänka dem något, hvilket han ock gjorde, och i det han sade: Herre! i dina händer befaller jag min anda, blef hufvudet afhugget.
Efter honom Sten Baner och sedan Thure Bjelke. Den sednare, oaktadt han sett trenne vänners och olyckliga medbröders hufvuden, det ena efter det andra, falla för svärdet, egde likväl den själsstyrka att han höll ett så rörande tal, att den kringstående allmänheten blef så betagen, att ingen enda kunde återhålla sina tårar, eller hämma sitt snyftande och sina suckar. Soldaterna voro så rörde att de med darrande händer höllo sina vapen. Under det han talade steg skarprättaren fram och bad att han ej skulle fördröja tiden. Gif dig tillfreds yngling, svarade han mildt. Då han sjöng sista psalmen: Jag ropar till dig O Herre Christ, begynte och slutade han hvare vers så att hans röst hördes öfver alla, med fulla och rena toner, och med djupt allvarligt uttryck af ordens
