åskådare skulle bortgå från detta fasansfulla och förskräckliga uppträde. Svenska folket har i alla tider älskat sina Konungar, och denna kärlek hade nyligen blifvit upplifvad genom Gustaf I:s stora bedrifter. Han lefde ännu i lifligt minne som en huld fader för sitt folk, som en ädel räddare af sitt olyckliga fädernesland. Ehuru många togo Hertigens parti och voro glada öfver stridens utgång ansågo de flesta likväl desse Herrars blodsutgjutelse mera som offer för en barbarisk hämd, än som lagens och rättvisans fordringar. Dessa stolta och ansedda männens förklaring af deras oskuld i den högtidliga sista stunden af lifvet, hvilket menniskan icke kan upphöra att älska, förvandlade dem till martyrer för deras Konung, som, om än förvillad och till och med skadlig för sitt fädernerike, likväl varit deras rättmätiga lagkrönta Konung. När man härtill lägger deltagandet för fyra tröstlösa enkor och 22 faderlösa barn, hvars sorg och djupa bedröfvelse icke kan fattas af någon annan än dem, som sett sina älskade mäns blod så oskyldigt utgjutas, kan man lätt finna hvad känslan skulle lida vid ett skådespel, som, som blodigt och rysligt i sig sjelft, blef ännu mera upprörande genom det grymma våld hvarför oskulden tycktes falla ett blödande offer.
När Axel Kurk gjorde sig tillreds att stiga fram utropade härholden den Hertigliga nåden för honom och de öfrige, nemligen Hogenschild och Claes Bjelke, Carl Gustaf Stenbock, Eric Abrahamson Leyonhufvud, Christoffer Claes Horn, Jöran Posse och Arvid Ericsson Ståhlarm, hvilka icke egentligen voro utförde för att dö, utan till det som icke var föga lindrigare, till att se deras
