förekommer oss vildt och ohyfsadt. Hvilka uppoffringar! hvilken ihärdighet! hvilken anda! att uppföra ett så stort och värdigt tempel, der det eviga väsendet kunde dyrkas med upplyftande högtidlighet, der andakten kunde lifvas till det innerligaste, det högsta åkallande! Ju okunnigare, ju vildare och mera krigiskt folket, ju ljusare strålar den herrliga byggnaden i den mörka tiden. Icke något torn var då anbragt vid vestra gafveln. Den framställde en frontispice, som, lik en yppig tafla, uppgick till takets spets, och med sina vackra prydnader på pelare kring fönstren och de trenne ingångsportarne fördröjde den ingåendes blick och ingaf honom en helig aning om de herrligheter han snart skulle skåda. S:t Petri bild, åt hvilket helgon detta tempel var invigdt, stod uthuggen i den stora mellersta portalen och aldra öfverst korset. När de yttre formerna med sin storhet kunde göra så djupt intryck på åskådaren, hur mycket mer skulle icke förvåningen stiga vid inträdandet uti sjelfva templet, der prakten och konsten utvecklade sig i sin högsta möjliga yppighet. Orgelverket borttog ej då den stora anblicken af det hela; det höga taket med de mångfaldiga hvalfven, väl olika till skapnad, men symetriskt lika, lyftade ögat och tankan till det högtidliga. Det var icke då som nu, att allt var ljus, och ingen skugga. Sidengardiner hängde i afmätta sänkningar för fönstren och föremålen visade sig i en sväfvande blandning af ljus och dunkelhet. En helig skymning bredde sig öfver hela templet. Den stora eviga naturen, der de på jorden hvilande skuggorna ljufligt inflyta i aftonskimrets guldgula strålbrytning, var här tagen till efterdöme. Det var som Gud sjelf varit närvarande. Pelarne omvexlade med de framblänkande fönstren, som spridde
