72
ett mångfaldigt skimmer, på ett så underbart sätt, att man i hast ej kunde fatta deras förhållande till hvarandra. Den förtrollande dager, som framlyste emellan dem, och perspektivernas mängd, som ombyttes vid hvarje framskridande steg, gaf lif och rörelse åt de höga massorna, hvilka tycktes sväfva för det häpna sinnet som andliga gestalter. Med vördnad och undergifvenhet blickade man fram mot templets helgedom: Högchoret och Altaret. De omgåfvos af åtta pelare, hvars capiteler prålade med blänkande förgylhiing, och emellan hvilka, vid högtidliga tillfällen upphängdes en tjock guldkedja; choret var serskildt instängdt af ett sirligt genombrutet gallerverk, och utgjorde ett slags helt för sig. På altaret stod Frälsarens bild i öfvermensklig storlek och framställde religionens symbol i sin högsta idée, i sin gudomliga renhet och enkelhet. Här var medelpunkten för den egentliga gudstjensten, här stodo religionens höga symboler, här var det aldraheligaste, och ägde samma vördnadsbjudande som Judarnes tabernakel i Jerusalems namnkunniga tempel. Icke nog härmed, ögat möttes, hvarthän det vände sina blickar, af heliga föremål, ock sökte ofta begärligt det helgon man valt till skyddspatron. Der funnos tjuguåtta mindre altaren, prebender och capeller, somliga invigda åt vissa helgon, andra åter stiftade af privata, för hvars själar, liksom för deras efterkommande, lästes messor, hvartill stora donationer voro gifna. Framför dem lågo uti stora grupper knäböjande uti helig andakt och brinnande åkallelse. På alla altaren , likasom på högaltaret brunno vid högtidligheter ett stort antal ljus; den manliga röstens höga toner gengjudade i hvalfven; presternas mängd, hvar och en görande tjenst vid sitt altare, och deras heliga och
