oförstådda ceremonier, som genom det hemlighetsfulla ökte de troendes vantro, och ändtligen de tillbedda helgonens närvaro dämpade sinnets jordiska tankar, beredde och gjorde det ödmjukt till Gudstjenstens högtidliga begående. Allt detta verkade på själen, ingaf den en oviss, orolig känsla som liknade än fruktan, än häpnad, och försatte den sinnliga menniskan i en öfversinnlig spänning. Sådant var det intryck vi böra föreställa oss detta tempel gjorde på dem, som i sin vidskeplighet och förvillelse ej annat förstodo, än att Guds dyrkan bestod i den yttre glans man åt honom hembar.
Om ock dessa betraktelser återkalla sorgliga minnen af ett dystert andligt herrskarevälde, lifvas vi likväl af en högtidlig känsla, vid åtankan af den djupa vördnad med hvilken man förr nalkades detta heliga rum. När en liflig fantasi föreställer sig den dåvarande på de menskliga sinnena inverkande Gudstjensten, der flera tusende ljus lyste för det bländade ögat, och med stilla låga brunno för de heliga bilderna; der en afpassad skymning liksom förstorade de hemlighetsfulla ceremonierna, och framställde de andeliga såsom invigde från en högre verld; der de glänsande Silfverkärlen, ofta blänkande med stark förgyllning, ingåfvo ett högt begrepp om templets rikedom; der de djupa och dolda tonerna bakom högaltaret genomträngde och skakade själen; der molnen från rökelse-kärlen doftade en behaglig lukt, och ångande en magisk förvillelse, skulle man förledas att tro det Gud dyrkades der med den sannaste ödmjukhet, och innerligaste andakt. — Ehuru vid kallare betraktelser det är en sanning, att i den tidens gudadyrkan blandade sig mycken vidskepelse, är det icke mindre sannt, att nutiden begår denna högtidlighet,
