80
Norrköping undergingo samma öde. Borgerskapet i Linköping, antingen i förvirring, eller som någre förmäla, på K. Erics befallning antände staden sjelfva, på det fienden ej har måtte taga vinterquarter. Då tog Kyrkan en sådan skada, att hon alldrig sedan återfått sitt förra anseende. Den stod en längre tid utan tak, hvarigenom murarne och hvalfven begynte remna, och man fruktade att den skulle klyfva sig i tu. Så blef allmogen befalld att från hvarje hemman i granskapet inkomma med halm, hvarmed den tills vidare betäcktes. På Capitelsmännens lifliga och bittra klagomål, att deras domkyrka började luta till fall och undergång, befallte Johan III, att allmogen från fyra kringliggande härader, att på en viss dag, infinna sig för att rensa hvalfven från samladt vatten och annan orenlighet.
Han försedde äfven kyrkans dåvarande föreståndare, Nils Jönsson med en vidsträkt fullmakt, utfärdad d. 20 aprill 1580, deri alla i landet strängligen anbefalltes att gå denna tillhanda uti allt hvad till kyrkans reparerande behöfdes. Hvalfven och murarne sammanbundos med starka jernband, och uppfördes det nuvarande resevirket till taket, som då betäcktes med bräder; och sedermera blifvit belagdt med spån. K. Sigismund låt fortsätta arbetet, att Domkyrkan äntligen 1596 blef färdig och inredd.
Kyrkan var väl åter iståndsatt, men på långt när icke med sitt fordna anseende. Olyckornes våldsamhet röjde sig öfver allt på murar, tak och hvalf. Det var en stor ruin, upplyftad ur gruset med afmattad hand. Den högtidliga gudstjensten var till det mästa försvunnen. Här blandade sig
