deri ännu under konungarne Johan och Sigismunds tider ett sträfvande att lyfta sig öfver den enkelhet, som de lutherske ceremonierna föreskrefvo, men detta sträfvande liknade ett flämtande af en försvinnande kraft, det var stormens aftynande strid, som förlorar sig i det lugn naturen söker efter häftiga och vilda upror. Presternas antal var ringa och icke mera lysande; Biskopen blott en skugga af hvad han fordom varit, en vålnad från den catholska tiden, öfver hvilken man kastat en luthersk kåpa. Hemliga catholska anhängare sväfvade omkring hans inre väsende under det mängden firade den yttre klädnaden. Ett sådant religionsvälde kunde icke falla utan raseri, äfven det sista andedraget var våldsamt. Det upplöste sig i den blodiga och afgörande striden emellan Sigismund och Carl IX vid Stångebro, så godt som invid sjelfva Templets murar, och till hvilken det sjelf gaf det sista sorgliga tecknet. Den hårdnackade kampen kostade K. Sigismund den Svenska kronan, och tusende lif för ett aflägset folkslags som aldrig förr såsom fiender beträdt Scandinaviens jord. — Den andliga egendomen, fordom helig, förvandlades, enligt Westerås Recess 1527, till verldslig. Kyrkan egde 578 hemman, 158 T:ld åker i Stadsjord och äng till 134 lass hö, oberäknadt en ansenlig mängd årlig spannemål från mångfaldiga kyrkosocknar som utgjorde nära en tiondedel af Östergöthland, och ett ungefärligt värde äf 5000,000 R:dr B:co. Blott spilror af de stora besittningarne lemnades quar, icke tillräckliga till Templets värdiga underhåll, hvarför man ock med matta händer lappat på den försvunna maktens minnesvård. Brasken beröfvade det sina dyrbarheter, och dess prydliga och
