90
sådan gensägelse led emot sig, att J icke tröttnens i edor sinne, gifvandes eder utöfver. — Se på Jesum, som trona begynt och fullkomnat hafver, hvilken då han måtte haft glädje, led korset och aktade intet smädelsen. — Taflan kan öppnas, och tillslutas; den föreställer Frälsarens lidande, död och upståndelse, och några Martyrers pinande. Målningen är vacker, och utmärker sig med en skön colorit. Den gamla Predikstolen borttogs 1745, och uppsattes i dess ställe en annan med bildthuggeri af bilder och löfverk; den stod förr vid sjunde pelaren, räknadt från choret, men flyttades 1813, närmare altaret till den tredje pelaren. Men som nu allt skall vara så öfvermåttan enkelt, borttogos en mängd af bilder, såväl de som understödde sjelfva predikstolen, som de, hvilka uppehöllo taket och ofvanpå prydde den samma. Den ägde då åtminstone någon rikedom och värdighet, och svarade någorlunda, om också en och annan skulle kalla den grotesk, emot kyrkans storhet. Nu är den allt för liten, gör ingen effect, och står icke i något förhållande till det öfriga stora. Man har icke en gång påkostat den en anständig målning, utan öfversmetat den med grof hvit kritfärg. Ehuru mycken möda och tid än må vara användt på bildthuggeriet, och icke utan förtjenst, kan det dock ej räknas bland utmärkta konstarbeten. Förr uppbars Predikstolen af en Hercules, nu hänger derunder en Lothusblomma. Det berättas, att då den flyttades, bodde Konstnären som förfärdigat den, i Norrköping. En bekant kom från Linköping vid detta tillfälle, och omtalade för honom på skämt, att nu vore det förbi med hans Hercules: — han hade fallit omkull, och Predikstolen störtat efter. Detta grep så
