då behövde hon luft för att göra stötarne eftertryckligare. Hon fann ingenting annat än katten.
»Aldrig har jag då sett maken till pojke!»
Hon gick till den öppna dörren och lät blicken forskande genomtränga trädgården. Ingen Tom syntes till. Hon ropade så högt hon kunde:
»To-o-m!»
Det hördes ett lätt buller bakom henne, och hon hann nätt och jämt vända sig om för att taga fast en pojke i skörtet på hans jacka och hejda hans flykt.
»Åhå! jag kom inte att tänka på skafferiet. Vad gjorde du där?»
»Ingenting.»
»Ingenting! Titta på dina händer och titta på din mun! Vad är det du har där?»
»Jag vet inte, tant.»
»Men jag vet det, jag. Det är sylt, det är vad det är, det. Har jag inte sagt dig hundra gånger, att om du inte låter sylten vara i fred, skulle jag rappa dig. Tag hit rottingen!»
Rottingen höjdes i luften: faran var överhängande.
»Nej, men se! Titta bakom sig, tant!»
Den gamla damen snodde sig runt och gossen sprang sin väg i ögonblicket, klättrade över det höga brädplanket och försvann. Tant Polly stod ett ögonblick snopen, men brast så ut i ett godlynt skratt.
»En sådan pojke! Att jag aldrig kan lära mig någonting! Har han inte spelat mig nog många sådana där spratt, så jag borde känna till honom nu. Men som ordspråket säger, ‘det är inte lätt att lära en gammal hund sitta‘. Men, du min skapare, han gör ju aldrig på samma sätt två dagar å rad, och
