alla håll, och stadsfiskalen var övertygad om, att han skulle bliva gripen innan kvällen.
Hela staden strömmade ut till kyrkogården, Toms oro försvann, och han slöt sig till tåget, icke därför, att han icke tusen gånger hellre ville gå åt ett annat håll, utan därför, att en hemsk, oförklarlig tjusning drog honom dit. Anländ till mordplatsen slingrade han sin smala kropp genom hopen och hade den ohyggliga synen framför ögonen. Det föreföll honom vara en hel tidsålder sedan han var där sist. Någon nöp honom i armen; han vände sig om, och hans ögon mötte Huckleberrys. Därpå sågo båda genast åt annat håll, undrande om någon hade märkt någonting i det ögonkast de växlat, men alla talade på en gång och hade uppmärksamheten fäst på den fasaväckande tavlan framför dem.
»Stackars gosse!» — »Stackars unge man!» — »Det här bör bli en läxa för gravplundrare!» — »Muff Potter kommer att hänga för det här, om de få fatt i honom!» Så ungefär ljödo anmärkningarna runt omkring, men pastorn sade: »det var en Guds dom; hans hand är här.»
Nu började Tom skälva från huvudet ned till fötterna, ty hans ögon hade fallit på Indian-Joes orörliga ansikte. I detsamma började folkmassan bölja av och an under stötar och knuffningar, och flera röster hördes ropa: »Det är han! det är han! han kommer av sig själv!»
»Vem? Vem?» från ett tjugutal munnar.
»Muff Potter!»
»Titta, han stannar! Nej, ser ni, han vänder om! Låt honom inte slippa härifrån !»
