sig själv, ty hon var aldrig illamående, men på vilken annan som helst, som var till hands. Hon prenumererade på alla hälsotidskrifter och frenologiska humbugsböcker, och den storartade okunnighet, varmed de voro uppfyllda, var för hennes näsa en ljuv lukt. All den smörja de innehöllo om ventilation, om huru man skulle äta och vad man skulle dricka, och huru mycken motion man skulle taga, och vilken sinnesstämning man skulle hålla vid makt, och vad slags kläder man skulle bära, var allt som gudsord för henne, och hon märkte aldrig, att hennes hälsotidskrifter för den löpande månaden vanligen vände upp och ned på allt, som de hade förordat månaden förut. Hon var så okonstlad och ärlig som dagen var lång, och därför var hon ett lätt offer. Hon samlade ihop sina kvacksalvaretidningar och sin kvacksalvaremedicin, och sålunda beväpnad mot döden red hon, bildlikt talat, omkring på sin bleka häst med dödsriket i hälarna. Men hon trodde alltid, att hon var en hälsobringande ängel och en förkroppsligad Gileads balsam för sina lidande grannar.
Kallvattenkuren var någonting nytt nu, och Toms opasslighet var ett kärt fynd för henne. Hon väckte honom i dagbräckningen varenda morgon, tog honom med sig i vedboden och dränkte honom i en syndaflod av kallt vatten; därpå gned hon honom med en handduk så vass som en fil, rullade därpå in honom i ett vått lakan och stuvade in honom under flera täcken tills han svettades sin själ ren och »de gula fläckarna av den trängde ut genom hans porer», såsom Tom sade.
Trots allt detta blev gossen allt mer melankolisk, blek och nedslagen. Hon tillade varma bad,
