Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
107
TOLVTE KAPITLET

sittbad, dusch och neddoppningar. Men gossen var ändock så sorgmodig som en likbår. Hon började att låta vattnet understödjas av en slemmig havremjölsdiet och dragplåster. Hon beräknade hans rymdinnehåll ungefär som om han varit en kruka och fyllde honom för var dag med kvacksalvareuniversalmedel.

Till sist blev Tom alldeles slö och likgiltig för all misshandling. Denna hans sinnesstämning fyllde den gamla fruns hjärta med häpnad. Nu hörde hon för första gången talas om »smärtdödaren». Hon rekvirerade en hel mängd på en gång. Hon smakade på den och hennes glädje kände ingen gräns. Det var helt enkelt eld i flytande form. Hon lät vattenbehandlingen och allt annat fara och »koncentrerade» hela sin tillit på smärtdödaren. Hon gav Tom en tesked av vätskan och avvaktade resultatet med den djupaste oro. Hennes bekymmer stillades ögonblickligt och hennes själ fick frid igen, ty det var med ens slut på Toms slöa likgiltighet. Gossen hade icke kunnat visa ett vildare och hjärtligare intresse, om hon hade tänt upp en eld under honom.

Tom kände, att det var tid att vakna upp; ett sådant liv kunde vara romantiskt nog i hans olyckliga sinnestillstånd, men det började innehålla för litet känsla och för många obehagliga omväxlingar. Han funderade därför på åtskilliga planer för sin räddning och hittade slutligen på att säga sig tycka om smärtdödaren. Han begärde att få därav så ofta, att han blev odräglig, och tant Polly sade honom slutligen, att han fick ta in själv och sluta upp med att plåga henne. Om det hade varit Sid, skulle inga