Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
108
TOM SAWYERS ÄVENTYR

misstankar hava grumlat hennes belåtenhet, men som det var Tom, höll hon i hemlighet ögonen på flaskan. Hon fann, att medicinen verkligen minskades men det föll henne icke in, att gossen botade hälsan hos en golvspringa i vardagsrummet med den.

En dag, då Tom just höll på att giva golvspringan dess vanliga dosis, kom hans tants gula katt spinnande och fäste ögonen med ett snålt uttryck på teskeden, bedjande att få smaka. Tom sade:

»Be inte att få, om du inte vill ha det, Petter.»

Men Petter visade, att han ville ha det.

»Laga, att du är alldeles säker på din sak.»

Petter var säker.

»Efter du begär att få det, så vill jag ge dig det, för jag är aldrig kitslig; men om du finner, att du icke tycker om det, så får du inte klandra någon annan än dig själv.»

Petter samtyckte, varför Tom spärrade upp munnen på honom, och hällde in smärtdödaren. Petter hoppade ett par famnar rätt upp i luften, gav därpå till ett krigstjut och satte i väg runt omkring i rummet, stötande mot möblerna, slående omkull blomkrukor och åstadkommande en allmän ödeläggelse. Därpå reste han sig på bakfötterna och dansade runt i ett övermått av njutning och glädje med nosen i vädret och förkunnande med rösten sin outsägliga sällhet. Så började han åter sätta av runt omkring rummet, spridande kaos och förstörelse på sin väg. Tant Polly kom in just då han gjorde ett par dubbla volter, höjde ett sista väldigt jubelrop och seglade ut genom det öppna fönstret, tagande med sig de återstående blomkrukorna. Den gamla damen stod