Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
109
TOLVTE KAPITLET

som förstenad av förvåning, tittande över glasögonen; Tom låg på golvet, färdig att spricka av skratt.

»Tom! vad i all världen går det åt katten?»

»Jag vet inte, tant», tjöt gossen.

»Aldrig har jag då sett slikt. Vad kan det vara, då han beter sig så?»

»Sannerligen jag det vet, tant Polly. Men kattor göra ju alltid så där, när de hava riktigt roligt.»

»Göra de det, säger du?» Det var någonting i tonen, som gjorde Tom betänksam.

»Ja, tant — det vill säga, jag tror det.»

»Jaså, du tror?»

»Ja, tant.»

Den gamla damen lutade sig ned, och Tom bevakade hennes rörelser med ett intresse, som stegrades av hans oro. Men han upptäckte för sent hennes avsikt. Skaftet på den allt förrådande teskeden var synligt under sängomhänget. Tant Polly tog upp skeden och höll upp den. Tom stod handfallen och slog ned ögonen. Tant Polly lyfte upp honom vid det vanliga handtaget — hans öra — och knackade hans huvud, så det small, med sin fingerborg.

»Hör du, munsjör, varför har du behandlat det stackars oskäliga djuret så?»

»Jag gjorde det av medlidande — för att han inte hade någon tant.»

»Inte hade någon tant, din dumskalle! Vad har det att göra med det?»

»Jo därför, att om han hade haft någon, skulle hon ha bränt upp honom själv! Hon skulle ha rostat inälvorna ur honom utan mer förbarmande än om han varit en människa!»

Tant Polly kände plötsligt ett styng av