samvetsförebråelse. Detta var att ställa saken i en ny dager; vad som var grymhet mot en katt, kunde vara grymhet mot en gosse också. Hon började vekna: hon kände sig sorgsen. Hennes ögon blevo en smula fuktiga. Hon lade handen på Toms huvud och sade milt:
»Jag menade dig endast väl, Tom. Och det har gjort dig gott.»
Tom såg upp i hennes ansikte med en min, vari skälmaktigheten nätt och jämnt tittade fram genom allvaret:
»Jag vet, att tant menade väl, och så gjorde jag med Petter också. Det gjorde honom också gott. Jag har aldrig sett honom springa runt så där trevligt…»
»Åh, håll mun på dig, Tom, så du inte retar mig igen. Och försök om du inte för en gång kan vara en snäll gosse, så behöver du inte ta in nå'n mer medicin.»
Tom kom till skolan förr än klockan hade slagit. Man hade märkt, att detta vidunderliga förhållande hade inträffat varenda dag på senare tiden. Och nu stod han som vanligt sedan några dagar och hängde vid grinden till skolgården i stället för att leka med sina kamrater. »Han var sjuk», sade han, och han bar syn för sägen. Han försökte att ge sig sken av att se åt alla håll, utom åt det, varåt han verkligen blickade — nedåt vägen. Om en stund visade sig Jeff Tatcher, och det glimmade till i Toms ansikte; han stod och såg på honom en stund, men vände sig därpå bort sorgsen. Då Jeff kom fram, slog sig Tom i samspråk med honom och slog omkring försiktigt för att giva tillfälle till en anmärkning om Becky, men
