Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
141
SEXTONDE KAPITLET

Han plånade ut det ännu en gång, och för att icke vidare komma i frestelse, ropade han tillsammans de andra gossarna och slöt sig till dem.

Men med Joes livsglädje var det så totalt förbi, att någon förbättring knappast syntes vara möjlig. Han var så hemsjuk, att han knappast kunde uthärda sitt elände. Tårarna ville när som helst bryta ut. Även Huck var melankolisk. Tom kände sig nedslagen, också han, men han kämpade tappert för att icke visa det. Han bar på en hemlighet, som han ännu icke hade velat tala om, men om denna modfällda och upproriska anda ej snart brötes, måste han fram med den. Låtsande som om han var fullt munter och glad, sade han:

»Jag kan hålla vad med er om, att det har varit sjörövare på den här ön förut, pojkar. Vi ska' söka igenom den igen. De ha' gömda skatter här någonstans. Hur tycker ni det skulle vara att råka på en rostig och rutten kista full med guld och silver, ni?»

Men hans ord väckte endast en svag entusiasm, som till och med dunstade bort utan något svar. Tom försökte med ett eller två andra lockande förslag, men de misslyckades likaledes. Det var ett otacksamt arbete. Joe satt och påtade i sanden med en käpp och såg förfärligt modfälld ut. Till sist sade han:

»Nej, hör ni, pojkar vi sluta med det här. Jag vill fara hem. Det är så långsamt här.»

»Inte, Joe! Det blir nog bättre, ska' du få si, om en tid», sade Tom. »Tänk bara på, så mycket fisk vi får här.»

»Jag struntar i fisken. Jag vill fara hem!»