»Men, Joe, så bra badställe som här finns det inte på något annat ställe.»
»Bada! Bah! Vad är det? Jag bryr mig inte alls om det, då det inte är någon som säger, att jag inte får göra det. Jag vill fara hem.»
»Nej, hör på lillen! Han vill hem till mamma, kan jag förstå.»
»Ja, jag vill komma hem till mamma, och du skulle vilja det du också, om du hade någon. Jag är inte något lillbarn mer än du.» Och Joe lät höra en liten snyftning.
»Nå, så får väl lillgossen fara hem till mamma då. Får han inte, Huck? Tatta liten — vill han tomma till sin mamma? Han 'ka få det. Men du tycker det är bra här — tycker du inte det, Huck? Vi stanna här du och jag — gör vi inte?»
Huck svarade väl: »Ja», men någon entusiasm fanns det icke ett spår av i den ton, vari han svarade.
»Jag ska' inte säga ett ord till er mer, så länge jag lever», sade Joe och reste sig, »så mycket ni vet det.» Och han avlägsnade sig surmulen och började ta på sig kläderna.
»Vem bryr sig om det?» sade Tom. »Det är ingen, som frågar efter dig ett dyft. Far hem du och låt dem skratta ut dig. Du var mig en vacker sjörövare. Huck och jag ä' inte några grinungar, vi. Vi stanna här, vi — gör vi inte, Huck? Låt honom gå, om han vill. Jag tänker, vi kan nog reda oss utan honom.»
Men Tom kände sig icke desto mindre illa till mods och blev orolig, då han såg Joe surmulen fortsätta att ta på sig kläderna. Det var också allt
