annat än uppmuntrande för honom att se den allvarsamma uppsyn, varmed Huck betraktade Joes förberedelser, hela tiden iakttagande en olycksbådande tystnad. Om en stund började Joe utan ett ord till avsked att vada i riktning mot Illinois-stranden. Toms mod började sjunka. Han sneglade på Huck. Denne kunde icke uthärda hans blick, utan slog ned ögonen. Så sade han:
»Jag har lust ge mig av hem, jag också, Tom; det höll på att bli tråkigt här förut, och nu blir det ännu sämre. Kom, så ge vi oss i väg, vi också!»
»Nej, det gör jag inte. Gå ni, om ni vill, men jag stannar kvar.»
»Jag vill helst gå.»
»Nå, så gå då — vem hindrar dig?»
Huck började plocka upp sina kringströdda paltor och sade:
»Jag skulle önska, att du komme med också, Tom. Tänk på saken. Vi ska' vänta på dig, när vi kommer till andra stranden.»
»Vänta får ni då, ska' jag säga er.»
Huck begav sig sorgsen i väg, och Tom stod och såg efter honom, kämpande med sin böjelse att uppgiva sin stolthet och följa dem. Han hoppades, att gossarna skulle stanna, men de fortsatte att långsamt vada framåt. Plötsligt gick det upp för Tom, att det hade blivit förfärligt ensligt och tyst. Han utkämpade en sista strid med sin stolthet, men så störtade han efter sina kamrater, ropande:
»Vänta! vänta! Jag ska' tala om någonting för er.»
De stannade genast och vände sig om. Då han kommit fram till det ställe, där de stodo, började han utveckla sin hemlighet, och de lyssnade buttert,
