hon dolde dessa tecken under en yta av tvungen glättighet och fortfor att snattra, men både utflykten och allting annat hade nu förlorat sitt behag; hon avlägsnade sig så snart hon kunde och gömde sig och »grät ut», såsom hennes kön kallar det. Så satt hon dyster i hågen med kränkt stolthet, tills klockan ringde. Nu sprang hon upp med ett hämndlystet uttryck i ögonen och skakade ut sina tillplattade kjolveck och sade, att hon visste vad hon skulle göra. Under lovstunden fortsatte Tom med jublande självtillfredsställelse sin kurtis med Amy, och han drev omkring med henne för att söka upp Becky och plåga henne med åsynen därav. Till sist fick han syn på henne, men vad han såg vållade ett hastigt fall av kvicksilvret inom honom. Hon satt på en liten bänk bakom skolhuset helt förtroligt tillsammans med Alfred Temple och såg i en tavelbok, och de voro så fördjupade i den, och deras huvuden voro så tätt intill varandra över boken, att de icke syntes vara medvetna om någonting annat i världen utom den. Svartsjukan brann glödhet i Toms ådror. Han började bli ursinnig på sig själv för att han kastat bort det tillfälle till försoning, som Becky erbjudit honom. Han kallade sig själv ett dumhuvud och gav sig alla andra fula namn han kunde hitta på. Han hade lust att gråta av harm. Amy snattrade på, lycklig och glad, under det de gingo, ty hennes hjärta var fullt av jublande fröjd, men Toms tunga var bunden. Han hörde icke vad Amy sade, och så ofta hon tystnade, väntande på hans svar, kunde han endast stamma fram ett tafatt bifall, vilket lika ofta icke passade i stycke, som det gjorde det. Han drev omkring gång på gång till baksidan av
