Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
15
NITTONDE KAPITLET

skolhuset igen, för att alltjämt låta sina ögon pinas av samma förhatliga syn. Han kunde icke låta bli att gå dit. Och då han tyckte sig se, att Becky Thatcher icke syntes hava så mycket som en aning ens om, att han befann sig bland de levandes antal, blev han alldeles besinningslös av vrede. Men hon såg det nog, och hon visste också, att segern höll på att övergå på hennes sida, och var glad över att se honom lida, som hon hade lidit. Amys glada prat blev honom nu outhärdligt, och han började ge henne vinkar om ett och annat, som han hade att göra, ett och annat, som han måste se till, och att tiden gick. Men förgäves — flickan gick på med sitt snatter. Tom tänkte: »Må katten ta henne! Ska' jag då aldrig bli fri från henne!» Till sist måste han alldeles nödvändigt se om de där angelägenheterna; hon sade okonstlat, att hon skulle hålla sig i närheten, när skolan var slut. Och han skyndade ifrån henne, hatande henne för det.

»Vilken annan pojke som helst!» tänkte Tom, skärande tänderna. »Vilken annan pojke som helst i hela staden utom den där Saint-Louis-snobben, som tycker han klär sig så fint och är en sådan kaxe! Men vänta bara! Jag klådde dig första da'n du var i den här sta'n, och jag kan klå dig en gång till. Vänta bara, tills jag får tag på dig! Jag skall ta och ge dig…»

Och han inbillade sig hava honom framför sig och gick igenom alla stadierna i en ordentlig batalj, klyvande luften, sparkande och slående.

»Vill du ha mer? Vill du säga, att du fått nog än? Se så, låt det här lära dig till en annan gång!»