Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
16
TOM SAWYERS ÄVENTYR

Och så avslutades den inbillade striden till hans synnerliga tillfredsställelse.

Tom sprang med ilande fart hem till middagen. Hans samvete kunde icke längre stå ut med att se Amys tacksamhet och lycka, och hans svartsjuka kunde icke fördraga mer av den andra anledningen till bedrövelse. Becky slog sig åter tillsammans med Alfred för att se på tavlorna, men när minut efter minut långsamt skred förbi, utan att någon Tom infann sig med sitt lidande, började hennes triumf gå in i moln, och hennes intresse svalnade; hon blev alltmer allvarsam och frånvarande och till sist melankolisk; två eller tre gånger spetsade hon öronen, när fotsteg hördes närma sig, men hennes hopp gäckades; ingen Tom kom. Slutligen blev hon alldeles eländigt olycklig och önskade, att hon icke hade drivit det så långt. Då den stackars Alfred såg, att han var på väg att förlora henne, han visste icke huru, och gång på gång utropade: »O, här ha vi en stilig tavla! Titta på den här!» förlorade hon slutligen tålamodet och sade: »Plåga mig inte! Jag bryr mig inte om den!» och brast i gråt, steg upp och gick sin väg.

Alfred följde efter henne och försökte trösta henne, men hon sade:

»Kan du inte gå din väg och låta mig vara i fred. Jag hatar dig!»

Gossen stannade, undrande vad han kunde ha gjort — ty hon hade sagt, att hon ville se på tavlor med honom hela aftonen — och nu gick hon ifrån honom och grät. Alfred gick nu grubblande in i det tomma skolhuset. Han var förödmjukad och ond. Det var honom lätt att gissa sig till rätta