har ju ändå aldrig gjort någon något för när. Bara fiskar lite för att få pengar att supa sig full för — och går och slår dank för resten — men vem gör inte det? — de flesta gör ju det — präster och alla tockna där. Men han är snäll ändå — han gav mig en halv fisk en gång, fast han inte hade nog för två — och många gånger annars har han hjälpt mig, då jag varit illa däran.»
»Ja, han har lagat drakar åt mig också och knutit fast krokar till metreven åt mig. Om vi kunde få ut honom därifrån ändå!»
»Nej, det går inte, Tom! Och för resten skulle det tjäna till ingenting — de skulle snart haffa honom igen.»
»Ja — det gjorde de nog. Men det retar mig att höra, hur nedriga de äro mot honom, då han aldrig har gjort — det där.»
»Så är det med mig också. Kan du tänka, jag hörde dem säga, att han var den blodtörstigaste skurk i hela staden, och de undrade, att han inte blivit hängd länge se'n.»
»Ja, just så där låter det beständigt. Jag hörde dem säga, att de skulle ta och lyncha honom, om han bleve frikänd.»
»Ja, det gjorde de nog också.»
Gossarne hade ett långt samtal med varandra, men det bragte dem ringa tröst. I skymningen funno de sig gå och slå sina krokar i grannskapet av det lilla, ensamt liggande fängelset, kanske i den obestämda förhoppningen, att någonting skulle hända, som kunde undanrödja deras svårigheter. Men
