slippa ut, ehuru Indian-Joes flykt hade besparat honom lidandet att behöva vittna inför domstolen. Den stackars gossen hade förmått advokaten att ge ett löfte om tystlåtenhet, men vad var därmed vunnet? Sedan Toms plågade samvete hade lyckats driva honom till advokatens hus på natten och pressat en så gräslig historia från läppar, som hade blivit förseglade genom en den hemskaste och fruktansvärdaste ed, var Hucks förtroende till människosläktet i det närmaste utplånat. Muff Potters tacksamhet gjorde Tom varenda dag glad, för att han hade talat, men om nätterna önskade han, att han icke hade brutit sin tungas band. Halva tiden var Tom rädd för, att Indian-Joe aldrig skulle bli tagen, den andra hälften var han rädd för, att han skulle bli det. Han kände sig förvissad om, att han aldrig skulle kunna andas i lugn och ro, förrän denne man var död, och han hade sett liket.
Belöningar hade utlovats, och hela trakten hade noggrant genomforskats, men någon Indian-Joe hade man icke sett till. Ett av dessa allvetande och respektingivande underdjur, en detektiv, anlände från S:t Louis, snokande omkring, skakade på huvudet, såg förnumstig ut och hade samma förvånande framgång, som medlemmar av detta skrå vanligen ernå — det vill säga: »han fann en ledtråd». Men man kan icke hänga »en ledtråd» för mord, och därför kände sig Tom lika otrygg, som han varit förut, sedan denne detektiv gjort vad han kunnat och farit hem igen.
Dagarna skredo långsamt framåt, och eftersom de skredo, tog var och en av dem bort en liten del av den ångestfulla bördan.
