XXVI.
Det kommer en tid i varje normalt beskaffad gosses liv, då han gripes av en tärande lust att gå någonstädes och gräva efter dolda skatter. Denna lust föll plötsligt på Tom en dag. Han störtade ut för att uppsöka Joe Harper, men misslyckades. Därnäst sökte han Ben Rogers, men denne hade gått ut för att meta. En stund därefter stötte han på Huck Finn, Den blodiga handen. Huck var en lämplig kamrat. Tom tog honom med sig till ett ensligt ställe och framlade i förtroende saken för honom. Huck var villig. Huck var alltid villig att deltaga i vad företag som helst, som lovade att bliva underhållande och icke erfordrade något kapital, ty han hade ett besvärande överflöd på det slags tid, som icke är penningar.
»Var ska' vi gräva?» frågade Huck.
»Åh, nästan var som helst.»
»Vad för slag? Ligger det gömt överallt?»
»Inte! — det ligger gömt på rysligt märkvärdiga ställen, ibland på öar, ibland i murkna kistor under ändan av en gren på ett gammalt dött träd, just där
