skuggan faller vid midnatt, men mest under golvet i hus, där det spökar.»
»Vem gömmer det?»
»Rövare, naturligtvis — vem trodde du annars? Söndagsskolemagistrar?»
»Jag vet inte. Om det vore mitt, skulle jag inte gömma det; jag skulle låta det gå och ha roligt för det.»
»Det skulle jag med — men rövare göra inte på det viset, utan de gräva alltid ner det och lämna det där.»
»Komma de aldrig igen efter det?»
»Nej — de tänka nog, att de ska' göra det, men oftast glömma de märkena, eller också dö de. Det ligger åtminstone där en lång tid och blir rostigt, och så är det någon gång en som finner ett gammalt gulnat papper, som det står på, hur man ska' finna märkena — ett papper, som man måste hålla på omkring en vecka med för att kunna läsa det, för det är mest bara tecken och hyroglifer på det.»
»Hyro — hur sa' du?»
»Hyroglifer — krumilurer och sådant där, förstår du, som inte syns betyda någonting.»
»Har du något sådant där papper, Tom?»
»Nää.»
»Hur ska' vi kunna finna märkena då?»
»Jag behöver inte några märken. De gräva alltid ner det i ett hus, där det spökar, eller på en ö, eller under ett dött träd, som det sticker ut en enda gren från. Vi ha försökt lite på Jacksons ö, och vi kan försöka där igen en annan gång, och så ha vi det där gamla spökhuset borta vid Bränneriviken, och
