Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
73
TJUGUSJUNDE KAPITLET

»Nej, jag kan inte», svarade Huck. »Jag doge på fläcken, om de vaknade.»

Tom envisades — men Huck vägrade. Till sist ste sig Tom sakta och varligt och ämnade ge sig ensam, men vid första steget han tog, knarrade det till så vedervärdigt i det söndriga golvet, att han genast sjönk ned nästan halvdöd av fruktan. Han vågade icke göra ett nytt försök. Gossarne lågo där och räknade de långsamt framskridande minuterna, tills det föreföll dem, att tiden måtte vara slut och evigheten hålla på att bli gammal, och så blevo de tacksamma, då de märkte, att äntligen solen höll på att gå ned.

Nu tystnade den ene av de båda snarkande. Indlian-Joe satte sig upp, såg sig omkring, drog bistert på munnen åt sin kamrat, vilkens huvud hade fallit ned mot hans knän, väckte honom med en spark och sade:

»Opp med dig! Jo, du vakar du, minsann! Men det gör då ingenting — ingenting har hänt.»

»Åh, tusan! Har jag sovit?»

»Jo, något. Det är nästan tid för oss att ge oss i väg härifrån nu, min gosse. Vad ska' vi göra med pluringarna, vi ha kvar?»

»Jag vet inte — lämna det, som vi alltid ha gjort, tänker jag. Det tjänar inte något till att ta det härifrån, förr än vi ge oss i väg söderut. Sexhundrafemtio i silver är inte så lätt att bära.»

»Åja — visst — men det är inte bra, att vi komma hit mer.»

»Nej, men vi komma ju på natten, som vi brukat förr.»

»Det har du rätt i. Men, ser du, det kan dröja