av staden. Just som de kommit under tak, bröt ovädret ut, och regnet störtade ned. Så snart Tom fått igen andan, sade han:
»Huck, det var förfärligt! Jag försökte med två av nycklarna så tyst jag någonsin kunde, men jag tyckte ändå, att de gjorde ett sådant ohyggligt buller, att jag knappast kunde dra andan, så rädd var jag. Och jag kunde inte vrida dem i låset. Men utan att jag riktigt visste, vad jag gjorde, hade jag fått tag i dörrvredet, och — dörren gick opp! Den var inte låst Jag skuttade in och skakade av handduken, och — du helige Nikodemus!»
»Vad — vad såg du, Tom?»
»Jag hade så när trampat på Indian-Joes hand.»
»Hu då!»
»Joo du! Han låg där tungt insomnad på golvet med sin gamla lapp över ögat och armarna utsträckta.
»Herrije! Vad gjorde du? Vaknade han?»
»Nej, han rörde sig inte ett dyft. Han var väl full, kan jag tro. Jag nappade till mig handduken och sprang.»
»Aldrig hade jag kunnat tänka på handduken.»
»Men jag gjorde det. Tant skulle ha gett mig, så jag hade känt det, om jag hade mist honom.»
»Såg du lådan, Tom?»
»Jag tordes inte stanna så länge, att jag hann si efter. Jag såg inte lådan och jag såg inte korset jag såg ingenting annat än en butelj och en bleck bägare på golvet bredvid Indian-Joe! Och så såg jag två kaggar och en hel hop andra buteljer i rummet. Förstår du inte nu, hur det är med spökerierna där?»
