»Nej — huru?»
»Det är brännvin, som spökar där! Kanske alla nykterhetsvärdshus ha ett spökrum — tror du, Huck?»
»Ja, det kan nog hända. Vem hade kunnat tänka något sådant! Men, hörru Tom, nu är det just rätta tillfället att komma åt lådan, då Indian-Joe full.»
»Det är det! Vill du göra det?»
Huck ryste.
»Nej, vet du, det har jag inte lust till.»
»Inte jag heller. Bara en butelj bredvid Indian-Joe är inte nog. Om det hade varit tre där, skulle han ha varit nog full, och då hade jag gjort det.»
De togo sig nu en lång funderare, och så sade Tom:
»Hörru, Huck, vi gör inte om det igen, förr än vi vet, att Indian-Joe inte är där. Det är så ohyggligt. Om vi håller vakt varenda natt, kan vi slå oss i backen på, att han går därifrån förr eller senare, och då nappar vi åt oss lådan som en blixt.»
»Ja, det är jag med om. Jag ska' hålla vakt hela natten i ända, och jag ska' göra det varenda natt, om du vill göra resten.»
»Ja, det ska' jag. Allt du har att göra är, att du springer opp på Tunnbindargatan och jamar — och om jag sover, så kasta bara lite sand på fönstret, så vaknar jag nog.»
»Ja, det blir det bästa.»
»Nu, Huck, är ovädret över, och jag går hem. Det blir ljust om ett par timmar. Gå tillbaka och håll vakt du till dess — vill du det?»
»Jo, du kan vara så säker. Jag ska' spionera på
