följande dag. Men hans hopp kom på skam: ingen signal hördes den natten.
Morgonen inbröt äntligen, och klockan tio eller elva samlades ett uppsluppet och bullersamt sällskap hos Thatchers, och allt var färdigt till avfärden. Det var icke brukligt, att äldre personer med sin närvaro störde barnens glädje vid dylika utflykter. Barnen ansågos vara fullkomligt trygga under skydd av några unga damer på aderton och några ungherrar på tjugutre år eller däromkring. Den gamla ångfärjan var förhyrd för tillfället, och om en stund tågade den glada skaran utför Storgatan, alla bärande matkorgar. Sid var sjuk och måste umbära nöjet, och Mary stannade hemma för att roa honom. Det sista fru Thatcher sade till Becky var:
»Det blir nog sent, innan du kommer hem. Kanske det är bäst att du stannar över natten hos någon av flickorna, som bo nära ångbåtsbryggan, barnet mitt.»
»Då stannar jag hos Susy Harper, mamma.»
»Ja, gör det. Och laga att du är snäll och inte ställer till något obehag.»
Om en stund sade Tom till Becky, där de gingo tillsammans:
»Hör du, Becky, jag vet, vad vi ska' göra. I stället för att gå till Harpers, kliver vi oppför kullen och gå till fru Douglas och stanna hos henne i natt. Hon bjuder oss på glace! Hon har det nästan varenda dag — en förfärlig mängd. Och hon blir så rysligt glad, när vi kommer.»
»O ja, det blir roligt!»
