Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
91
TRETTIONDE KAPITLET

Men så besinnade sig Becky ett ögonblick och sade:

»Men vad ska' mamma säga?»

»Åh, hon får aldrig veta det.»

Flickan funderade på förslaget och sade därpå tvekande:

»Jag är rädd att det orätt… men…»

»Åh skräp! Din mamma får aldrig veta det, och vad är det för ont i det? Allt vad hon vill är, att du skall vara i trygghet, och jag kan hålla vad med dig om, att hon skulle ha sagt, att du skulle gå dit, om hon hade tänkt på det. Jag är säker om, att hon hade gjort det.»

Änkefru Douglas' utomordentliga gästfrihet var ett frestande lockbete. Detta jämte Toms övertalningsförmåga vann segern. Men de beslöto att icke säga ett ord till någon om sitt program för natten.

Kort därefter kom Tom att tänka på, att Huck kanhända kunde komma just den natten och ge signalen. Den tanken berövade till en del det väntade nöjet dess behag. Men ändå kunde han icke förmå sig att uppgiva planen att gå till fru Douglas. Och varför skulle han uppgiva den? tänkte han — signalen kom icke natten förut, så varför skulle det då vara mera sannolikt, att den skulle komma nu i natt? Det vissa nöje han hade att vänta på aftonen vägde tyngre i vågskålen än den ovissa skatten, och på pojkars vanliga sätt beslöt han att giva efter för den stackars frestelsen och att icke låta tanken på lådan med penningarna dyka upp mera den dagen.

Tre mil nedanför stannade ångfärjan vid ett