Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
92
TOM SAWYERS ÄVENTYR

ställe, där en skogsbeväxt dalkjusa mynnande ut vid stranden, och förtöjdes där. Skaran svärmade i land, och snart genljöd skogen och de klippiga höjderna vitt och brett omkring av rop och skratt. Man hade gått igenom alla möjliga sätt att bli varm och trött, och efter hand kommo de olika strövpartierna troppande tillbaka till lägret, utrustade med en försvarlig aptit, och nu överföll man de medförda godsakerna. Sedan man ätit och druckit sig belåten, lade man sig att vila och språka en stund i de lummiga ekarnas skugga. Om en stund ropade någon:

»Vem har lust att gå till grottan?»

Det hade alla. Buntar av ljus togos fram, och strax efteråt sågs hela skaran i färd med att klättra uppför kullen. Ingången till grottan låg högt uppe på kullen; den hade formen av ett A. Dess massiva ekdörr stod olåst. Där innanför fanns ett litet rum, kyligt som i en iskällare och av naturen försett med solida kalkstensväggar, utför vilka fuktigheten sipprade ned. Det var romantiskt och hemlighetsfullt att stå här i det djupa mörkret och se ut över den gröna dalen, som låg och skimrade i solskenet. Men det djupa intrycket av denna syn dunstade snart bort, och oväsendet började igen. Genast ett ljus blev tänt, blev det en allmän rusning till dess ägare, som nu anfölls och tappert försvarade sig ; men snart var ljuset slaget ur hans hand eller utblåst, och då hördes skallande skrattsalvor och en ny jakt började.

Men allting har ett slut. Efter hand började det långa tåget i gåsmarsch skrida utför den branta