Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
93
TRETTIONDE KAPITLET

nedgången till grottans huvudavdelning, varvid de fladdrande ljusraderna otydligt belyste de höga klippväggarna nästan ända upp till den punkt, där de gingo ihop, sextio fot högt över deras huvuden.

Denna huvudgång var icke mer än åtta à tio fot bred. Få steg emellan utgrenade sig från den å ömse sidor andra höga och ännu smalare gångar, ty Mc Douglas grotta var endast en väldig labyrint av slingrande valv, som förenade sig med varandra och åtskildes igen och icke ledde till något bestämt mål. Det sades, att man kunde vandra hela dagar och nätter genom detta förvirrande virrvarr av remnor och klyftor utan att någonsin komma till grottans slut, och att man kunde gå nedåt och nedåt och alltjämt nedåt in i jordens innandömen och ändå var det överallt likadant — labyrint under labyrint och ingen ände på någon av dem. Ingen enda människa hade utforskat hela grottan; detta var helt enkelt omöjligt. De flesta av de unga männen kände till en del av den, och det var icke vanligt att man vågade sig långt utanför denna kända del. Tom Sawyer kände till grottan lika bra som trots någon.

Tåget fortsatte genom huvudgången ungefär tre fjärdedels mil, och därpå började man i smärre grupper eller par om par att smyga sig åt sidan in i sidogångarna, springa genom de hemska korridorerna och överraska varandra vid de punkter, där gångarna stötte ihop med varandra. De olika partierna kunde vara i stånd att gäcka varandras efterforskningar under hela halvtimmen, utan att någonsin gå utanför den kända delen.

Småningom kom den ena gruppen efter den andra